bashful

Det ljus jag tände för henne har precis brunnit ut.
Min farmor har avlidit.

Jag kunde inte ana att hennes sista minuter timmar eller sekunder var under den tiden jag satt och lyssnade på min trafiklärare. Introduktionskurs. tji på den.
Min farmor tog sina sista andetag och jag satt DÄR!

jag är rädd för döden, och jag är rädd för att vara ensam, utan familj eller släkt. För jag har alltid varit ensam. Ensambarnet, utan släkt i Sverige och jag har aldrig riktigt kännt samhörighet genom att jag måste prata ett annat språk när jag pratar med mina kusiner och ja kan inte utrycka mig på samma sätt som jag kan i svenska. Jag visar en Angelica som är osäker och inte vågar prata så mycket när jag i jälva verket är en pratkvarn hemma i Sverige och kan utrycka mig jättebra i det svenska språket. Jag älskar min släkt och skulle inte vilja byta ut den mot någon annan släkt.

En sak till som jag tycker är jobbigt, är att jag vill vara där för min familj, jag vill inte sitta här i min lägnehet och vara isolerad från verkligheten, jag vill finnas där. Jag oroar mig över hur min pappa känner, för jag vet dock verkligen inte hur jag skulle reagera om båda mina föräldrar inte fanns längre.

Min farmor gav upp livet. Det är inte så mycket att göra åt sa läkaren, vill hon inte leva mer så vill hon inte. Det jag tänker är hur kan man ta det modiga beslutet att avsluta någonting. Jag skulle aldrig våga det. Min farmor är modig som gör det. Hon har kommit upp till hilmmlen, men det är en stor sorg för oss som är kvar här. Nu är pappa lämnad kvar ensam, hon kommer inte att finnas på våra julaftnar och vi kommer vara mer ensamma än någonsin innan.

Hon var trött och irriterad på sig själv för att hon inte kunde komma ihåg saker, och det är klart att man blir irriterad på sig själv när man inte ens kommer igåh sitt egna liv i varje detalj. Det ill man göra när man är 87 år gammal.

14 april. Jag kommer att sakna dig.