bashful

Jag har tvätt tid nu på morgonen.

En del av mig hoppar av lycka en annan del skriker efter någon som kan höra mig. Jag har en frustration som bara kommer fram när jag tänker på den, har jag hela tiden något att göra så funkar jag, jag funkar som en robot, men så fort jag sätter mig eller inte har någon att prata med kommer det, den krypande känslan av obehag. Att det inte funkar för mig att livet inte gå framåt fast att den gör det utan att jag behöver göra ågot så lever jag i en dåtid hela tiden.

Jag får återfall av grejer som jag vill sluta minnas. Förtränga, låtsas som det inte har hänt. Återfall som slutar i hysteriska andetag och tårar som faller ner för kinderna, det går som i ett bildspel i mitt huvud, jag spolar fram och tillbaka för att hela tiden upptäck nya grejer... men jag har redan varit för detaljrik hur mycket jag än vill se något nytt så har jag redan gåt igenom det i mitt huvud tusen gånger.



Jag kommer inte att sluta.